Jag vet inte när jag skaffade den här motorhuven, men det var minst 15-20år sedan. Jag tänkte ha den till min 61a...men sedan dök det upp en helt felfri huv och den här blev ställd åt sidan.Micke tog över den för 10år sedan och äntligen är det dags att ge den lite kärlek så att den blir representativ på Mickes 1800E -71
Ingen rost alls, men den har lite bucklor och sprickor vid framförallt vänster gångjärnsfäste - som vanligt får man nog tillägga.
Sedan har krysset fått någon form av åverkan och låg högt från skinnet.Vi började med att rikta krysset till rätt nivå. Sedan blev det svetsad glidhammare på bucklorna för att kunna rikta dem.
Svetsning av sprickor och slipning samt en omgång finriktning.
Sen skulle vi tennspackla.
Eftersom mitt karosseritenn tagit slut.....så fick vi ta Televerkets lödtenn som jag hade liggande.
Det är ju mindre bly i detta och temperaturintervallet som det är bearbetsningsbart inom är "snävt" i jämförelse.Men det blev riktigt bra faktiskt.
Kul att den gamla motorhuven äntligen hamnar på en bil.
...och Micke ser nästan ut som om han jobbar på riktigt på bilderna. Skådespelarämne?
Att mecka med motorhuv verkar vara lite beroendeframkallande.
SvaraRaderaPer
Ja, det är som nån slags anal magnetism. Plötsligt har man häcken full av motorhuvar. Jag hade ett helt gäng P1800 gubbar hemma igår och förvånande nog hade ingen av dom tagit med sig motorhuven!!
Radera